Bröderna Amarillo och Azlan

Hej! 

Här kommer en bildbomb på när jag passade två Rhodesian Ridgeback i Sköldinge en tid innan Akita. Jag blev förälskad i rasen direkt och innan jag valde en rottis tänkte jag över en hel del andra raser, bland annat denna. Jag älskar ju stora hundar. Min släkting Frida som är deras ägare skulle bort på semester och jag åkte upp för att ta hand om hus och hundar. Det var en av de härligaste veckorna i mitt liv. Tänk att få umgås med dessa herrar en hel vecka och vilken härlig utmaning, hur skulle det gå med mig som är så kort och de som är så stora? Det vart inga problem men kraftfullt att känna att om de skulle vilja dra iväg hade jag inte haft en chans. Vi fann snabbt ett bra team alla tre så det var bara lustfyllt och jag njöt varje sekund av den härliga miljön i Sörmland också. 

Här kommer lite fakta om rasen: Rhodesian Ridgeback är en hundras från södra Afrika. Rasen anses vara besläktad med braquehundarna och har ursprungligen använts till storviltsjakt på lejon.

De här killarna är så härliga att vara med, jag älskar att vara kring två hundar samtidigt, någon form av flock uppstår lättare då och det är så underbart att ta del av balansen som uppstår när två individer går ihop. Nu är ju dessa två familj sedan tidigare med Frida och Martin, så jag skulle bara passa dem, men det jag menar är känslan av att ha fler hundar omkring sig samtidigt. Kanske är det tryggheten som påminner mig om vart vi kommer ifrån egentligen, jag har ingen aning, härligt är det i alla fall att agera i flock.  

Nu ska jag berätta lite om grabbarna grus. När Frida först skaffade Azlan var han en stor men tillbakadragen kille, hälsade helst gärna inte på någon förutom de människor han valt ut. Såklart världens goaste och snällaste hund men som sagt, väldigt blyg. När Frida sedan skulle skaffa Amarillo sa hon till uppfödaren: "Nu vill jag ha någon mer lite mer krut i!" Jag kan säga att det fick hon, och lite till. Jag glömmer aldrig första sommaren jag fick träffa pirayan som vi kallade honom. Det riktigt smattrade om hans tänder så ivrig han var och ljuder av hans bebiständer som skulle bita i allt, nog för att valpar biter, men Amarillo var inte som någon annan. Han var ett totalt yrväder som var överallt och ingenstans. Frida undrade "hur sjutton ska detta gå?" Men! Det har gått huuuur bra som helst, Amarillo har såklart en riktigt rolig personlighet som ni kan ana, han är allt annat än skygg kan man säga. Och hör och häpna, detta var förmodligen precis vad Azlan behövde i broderskap. Idag är detta två fantastiska individer som kompletterar varandra perfekt. Azlan har blivit tryggare i sig själv och tar för sig mer och leker mer och Amarillo har nog behövt honom som storebror för att tagga ner en aning och veta sina gränser. Frida är en fantastisk hundägare, visst är det fantastiskt hur två så olika individer kan hjälpa varandra i deras utveckling med rätt stöd och riktning. 

Azlan med de blåa halsbandet är upp mot åren nu, Amarillo några år yngre. 

Denna bilden är så underbar, här kommer lite av deras personlighet fram om man känner dem. Azlan är som Ferdinand och luktar helst av allt på blommorna i sin egen takt. Amarillo är alltid alert och nyfiken på nya bus och äventyr. Azlan är gärna lite för sig själv, Amarillo älskar allt som rör sig. 

Här har Amarillo precis spytt upp något äckligt. Lade sig sedan och vilade som den kung han är.

Amarillo älskade att springa i skogen. Han var jätteduktig på inkallning och att vara nära mig. Eftersom jag bara passade honom fick jag vara noga med att inte ha honom lös så mycket. Man skulle ju aldrig förlåta sig själv om något skulle hända och man släppt en annans hund, hur bra koll man än har.

Här är vi, alla tre samlade. Azlan gillar inte att vara med på bild, Amarillo är en sekund ifrån att få ett fjantryck. 

Solen glänser mot Amarillos päls. 

Pusskalas på promenad.

Vakthundarna vilade medan jag jobbade.