Ärlighet varar längst

Jag kommer att börja blogga och lägga ute en del inlägg här nu igen, det var ett bra tag sedan sist.
Som ni hör på namnet är den från tiden jag trodde jag skulle bli fotograf. Fotointresset har också räddat mig. Som ni märker har jag ju massor av inspiration till att fota när jag mår bra. Jag blir närvarande och ser detaljer. Däremot kommer jag lägga ut mest tankar och vinnarbilder blir säkert ändrat framöver då det inte enbart kommer handla om bilder här, långt ifrån. Foto är bara en kul grej för mig numera. Sedan är jag såklart inte superstolt över de bilder som finns i arkivet då min stora depression och sjukdom såklart påverkade min kreativa förmåga, jag ser det så tydligt. Men intresset har alltid funnits där. 

Jag har valt att ha kvar alla gamla inlägg som jag skrev under både fjortistiden och när jag var sjuk (men det märker man inte för jag nämner allt som toppen och lägger inte ut alls mycket egentligen från den tiden så som det faktiskt var, visste ju att familj och vänner läste). Det blir tillgjort om jag börjar rensa för mycket, och jag tycker ändå det är intressant på ett sätt att se min utveckling och hur jag uttryckte mig då. Det blir så tydligt för mig idag att det återigen slår mig hur jag inte helt ut kunnat försonas med den tonårstjej jag var (fjortistid), det är den biten jag skäms mest över även om man såklart bara ser en bråkdel av allt här, nog mest jag som relaterar och vet hur det var när jag ser inläggen. Jag har ju skrivit ganska lite kring varje utlägg. Men inombords vet jag precis hurdan jag var och ytlig. Genom att inte radera fortsätter jag försonas med henne, som ändå är en del av min frigörelse tid. 

Ser även inlägg från när jag var i början av min resa och blev sådär extrem i mitt tänk om självkänsla, nästan lite för bestämd om vad jag tyckte gällande hur man smyckar sina kroppar osv. Jag står inte alls fast vid samma extrema värderingar idag men jag tror det är en del av försoningen när man ska börja lära känna och acceptera sig själv och sin kropp igen. Jag väljer att ha det kvar ett tag till för jag tror det är viktigt att våga visa att man kan ändra sig och mogna på olika sätt. Att våga erkänna att man tänkt om. Jag tror det är lite som med övergrepp och annat - när man precis gjort sig fri på något sätt eller varit utsatt är det lätt att bli extrem i sina åsikter åt ett visst håll.

Denna bild är tagen precis innan jag insjuknar. Jag är på väg att bli kvinna, är iväg och reser och någon diskuterar med mig och lägger en kommentar kring mina bantningstankar att: "jo men lite kan du nog gå ner i vikt, det hade inte skadat". Detta var inget illa menat alls, men något triggades igång i mig och det visade sig bli mycket mer än "lite" i mitt fall. Jag kunde inte sätta gränsen. Många kallar oss därför för beroendepersonligheter.

Istället för att säga: låt oss titta på varför du tröstäter ibland eller varför du inte mår bra, blev det viktfokuserat. På den tiden var det så inrutat att en viktnedgång skulle förbättra ens självkänsla. Det stod överallt och ingen sa något annat. Massor av okunskap så mycket har hänt under dessa år vilket gör mig glad. Jag vill vara tydlig med att jag inte anklagar personen för den kommentaren. Vill bara ge er en bild av vad som kan hända när vi kommenterar varandras yttre. Du har ingen aning om vem som sitter inne på sårbarheten att utveckla en sådan kommentar till något destruktivt. 🖤

Och en sak till, sedan handlar såklart inte en ätstörning bara om detta. Killar utvecklar ofta anorexi när det brustit i manliga förebilder under uppväxten och kvinnor/tjejer när det feminina ledarskapet bland förebilder inte funnits. I min uppväxt fanns det många män som var auktoritära och bestämde/tog ansvar för familjerna. Detta skapade en sanning i mig om att det där med att vara kvinna - puh, vilket trams. De står ju aldrig upp för sig själva. Jag föraktade därför kvinnligheten omedvetet och då kan man senare komma att utveckla en sådan här sjukdom.