A boy talks. A man acts.

Mycket tankar drogs igång när vi hade ämnet relationer i podden häromdagen. Det finns alltid så mycket mer att säga. Det är lätt hänt att slänga ur sig att killar är si eller så. Ett tag tänkte jag att det var ju fan vad svenska killar är mesiga, och ett tag märkte jag hur alla dessa även blev arga på mig i relationer. Jag gick helt enkelt in i fel områden av killar.

"Don't hang out with boys if you want to find a man" som ett citat lyder.

Du måste våga ta reda på vad du behöver och aldrig rucka på det för då sviker du dig själv. Där har det ibland brustit för mig. Jag har tidvis gått ifrån mina behov och värderingar. Ett tag kickade jag makt för mycket i relationer vilket gjorde att jag drogs till killar som inte tog för sig lika mycket, bollade eller visade av sig själva. Till slut försvann såklart min attraktion helt. Jag valde falsk trygghet när jag vet att jag behöver bli utmanad och egentligen går igång på det allra mest.

Gå inte heller in där du vet det bara finns attraktion men inget annat till personen om en inte verkar vara beredd på att själv utvecklas och titta på sina mönster. Ordet "mesiga" lät kanske provocerande, det jag menar är undvikande. Ni vet anknytningsmönster? Jag har varit där själv. Jag vet att killar blivit arga efter ett tag in i en relation med mig och vissa har till och med rakt ut sagt: "men vad fan du behöver ju inte ens mig, vad kan jag göra för dig?" En gång föll polletten ner för mig. En kvinna som redan räddat sig själv behöver inte män som leker hjältar. Jag går igång när en man visar närvaro och agerar i sina värderingar och efter sin sanning. Handlingarna säger allt! Jag imponeras sällan av yttre grejer eller annat många försöker visa upp olika resultat på. En man som vågar vara sårbar, inge trygghet och närvaro men inte sårbar på ett ältande sätt utan också ha tillgång till pondus i sin maskulina energi och där var och en tar ansvar för sitt eget.

För att koppla till avsnittet - Yes, jag gick rakt från passionerade relationer till att i våras avsluta en som snarare varit apatisk och passiv. Det drog aldrig igång och jag tänkte först "yes här har vi trygghet". Passionen kommer väl med tiden, men det gjorde den inte. Min coach sa sedan: "ah där har du att du dras till ytterligheter". Stora kontraster i livet. Allt eller inget. Jättepassionerade men otrygga till inget kittlande alls. Sexet var bra och ibland hänger jag kvar av fel orsaker och den trygghet det gav att se hur livet för oss såg ut fysiskt, att vi delade samma tankar kring det. Not good. Jag har plockat hem den. Det blir väldigt energikrävande att hänga kvar vid en relation som du byggt en illusion kring istället för personen i sig. Det är ibland jobbigt att inse att det inte var rätt. Vi vill helst inte inse att vi tagit fel beslut, men återigen - allt är lärdom så misstag är det ju aldrig. 

Det går att få både trygghet och passion, jag vet ju det. Ibland blir en bara blind om en konstant inte jobbar med sig själv och har koll. Min magkänsla visar mig den rätta vägen hela tiden och även här sa den till mig tyst och tidigt - "vad ska du in där och göra?" Lik förbaskat gick jag in och intalade mig själv - ska bara känna lite på han. Damn, det skulle jag inte ha gjort. Det är lätt att förväxla närhetsbehov med att vi söker något varaktigt, tydligen var min önskan till närhet så stor just då att jag valde att inte känna på att detta inte var rätt relation för mig att vara i.
Sund kärlek, har ni läst den boken? Gör det! 

How deep can you love? Där ligger svaret för mig och har egentligen gjort sedan en tid tillbaka. Jag var äkta i denna relation till en början och tänkte att villkorslöst är ju att ge även om en inte får samma kärlek tillbaka men någonstans måste man faktiskt mötas i att vilja utvecklas åt samma håll. Ibland handlar det också om att man inte snackar samma kärleksspråk, finns böcker även för det. Ibland är det bara det man ska konstatera och lära sig. Sedan en sak till, ibland går vi in i något vi tror ska bli kärlek men det var kanske bara menat att världens bästa vänskap skulle växa fram istället? Det har också hänt med mig och några av mina killkompisar. Man utforskar varandra, vad ska vi ha för relation? Ska vi ha någon överhuvudtaget? Hur ska den i så fall se ut och vad ska finnas för spelregler i den? Öppen dialog hela tiden!

Jag har hunnit med att vara i fantastiska relationer med, de behöver jag påminna mig själv om. I de relationer där allt varit så bra, fint, utmanande, härligt och ärligt. Men där sätts du verkligen på prov för att se om du klarar stå kvar i detta ärliga, den villkorslösa fina kärleken som jag tror alla innerst inne söker. Jag har faktiskt kunnat det med vissa personer och känt mig stolt över att ha kommit dit, men ibland brister det av olika anledningar. Det kan bland annat brista av att någon av parterna inte är redo och den ena börjar styras mer av rädsla som kommer in i relationer och blir till spel eller passivitet. Där går man antingen isär eller så tar man upp det och väljer att fortsätta genom att möta dessa rädslor tillsammans. Det avgörande tycker jag för en sund relation är att bolla alla rädslor som triggas igång från bagaget gällande övergivenhet osv. Rädslan för att bli sårad som vi alla måste möta. Allt detta kommer, var så säker - om du inte redan föddes helt trygg i dig själv, din anknytning och utan brustet hjärta längs vägen. Vi har bara olika beteenden att hantera dessa rädslor på och vissa är mer villiga och modiga än andra att ta upp de i relationen för att hålla den fungerande och sund. Den villkorslösa kärleken kommer också när vi vågar stå helt kvar i detta ärliga. Ibland har jag kunnat, ibland inte. Utveckling, utveckling, spegling, spegling.