Tillbakablick från min sjukdom..

.. i anorexia land. 

Det är mitten av januari 2011 och jag skulle bara önska att jag försvann från jordens yta. Vilken jävla dag, den sämsta av alla dåliga dagar. Idag ska jag vägas på BUP. Jag vet att jag gått ner i vikt och fasar inför de idiotiska kärringarna på barn och ungdoms psyk, de idioterna har ju bara en sak i huvudet - mat. Nu är jag riktigt illa ute och vet att det kommer bli ett jäkla liv om varför jag fortsatt gå ner i vikt. Förra veckans hemläxa var att äta helt orimligt stora portioner av mat, konstant. Jag visste att jag skulle få IG på min "hemläxa" och att jag hade tappat ytterligare vikt. Till och med min pojkvän hade sagt att jag började bli för tunn, men det sade han säkert bara för att det inte skulle vara jobbigt för mig om jag gått upp i vikt. Tanken på att det kanske var som han sade, att jag gått ner för mycket kändes dock inte bra, men det är ju bara sånt man säger. Jag försökte bara låta hans ord rinna av. Hoppas vågen gått sönder på "fängelset/BUP". En sak är säker: Jag tänker inte börja äta en massa onödig mat nu när jag äntligen börjar se någotsånär vettig ut. Ju lösare kläderna satt, desto mer nöjd var jag. Det är skönt att det är fredag i alla fall, om vägningen visar allt för låg vikt kan jag alltid åka iväg någonstans över helgen. Jag hatade att se mamma och pappas besvikna miner efter en vägning och besöken på BUP. 

Efter artighetsfraserna och det vanliga terapitjafset var det dags för vägning! Jag följer med Barbro och det känns som om jag är på väg till avrättning och inget kan jag göra. Vilken frustration! 

Vågen stannar på 37 kilo. Barbro döljer inte sin ilska men jag märker samtidigt att hon är innerligt orolig och bekymrad. Hon spänner ögonen i mig och säger: "Nu är det allvar! Om du går ner ett enda gram till är det tvångsinläggning med dropp och näringslösning." Jag tyckte att Barbro var en riktig skvallerkärring som skulle berätta allt för mamma och pappa. Jag fasade för hur mamma och pappa skulle ta beskedet. Innerst inne var jag egentligen stolt över mig själv men alla andra var emot mig. Äntligen kunde jag bära de kläder jag ville och tyckte inte det var något konstigt med att de enda kläder jag kunde ha var för 11-åringar.  

Jag fasade för nästa veckas vägning men kom fram till att det var lika bra att ta en dag i taget, det viktigaste var ju trots allt att jag inte förstörde allt genom att gå upp vikt.