Må bra med balanserad mentafys-faktor

Att vara genuint lycklig och må bra inombords är att vara nöjd med sig själv oavsett hur man ser ut i spegeln. Din personlighet förändras inte i spegeln. Du är fortfarande samma person och betyder lika mycket för omgivningen. Vågen är inte ett mått på hur värdefull du är!

Den största delen av reklam, TV-program och tidningar handlar om precis samma sak. Vi ska lära oss vad "verklig lycka är" och det är att aldrig vara nöjda med oss själva.  Vi ska vara missnöjda med våra hus, ändra dem för att imponera på grannen. Med fina hus blir vi lyckliga. Ingen nämner att det kostar hundratusentals kronor och ibland mer att genomföra det som arga och glada snickare lär oss. Om vi däremot bränner våra pengar på att imponera på grannarna vare sig det gäller hemmet eller bilen, ja det är då vi riskerar att bli verkligt olyckliga. Maten vi lagar är inte bra och när jag räknade på den närmaste veckans TV-tablå hittade jag nästan 20 program som handlar om att laga god mat. Jag törs slå vad om att den genomsnittlige TV-tittaren inte kommer att laga en enda av de maträtter som visas men kommer ha beslutsvånda för att den mat de brukar laga inte är "bra nog". Vi ska inte heller vara nöjda med våra kroppar och man skäms inte att framställa överviktiga människor som korkade i program som Anna Skipper med flera håller i.

Reklamen handlar på samma sätt om hur du ändrar hemmet och blir erbjuden kläder som bara passar killar och tjejer som är minst två meter långa och har trådsmala kroppar. Är det VM i anorexi som reklamen handlar om? Syr klädföretagen bara kläder för underviktiga eller är det så man ska se ut? Kan det vara så att all reklam om kläder för trådsmala personer skrämmer bort normala och kraftigare personer från butikerna vilket i sin tur innebär att de handlar för lite och inte blir tillräckligt lönsamma kunder? Ska vårt utseende avgöra vad vi får köpa för kläder? Det är inte konstigt att vi omedvetet förknippar lycklig och smart med att vara smal, det blir vi ju itutade varje dag. Forskning visar istället att ett för dåligt intag av kolhydrater påverkar intelligensen negativt. Det återstår väl att se vad som händer med självkänslan och intelligensen efter alla GI och LCHF-metoder.

Är det någon som varit med om att en grupp människor på en arbetsplats eller skola börjat prata illa om någon som lämnar gruppen? Det tar inte många sekunder innan personen som går iväg blir föremål för häckel och hån. Jag har upplevt det så många gånger och blir spyfärdig varenda gång det händer. ”Har han inte lagt på sig lite"? "Hon behöver verkligen följa med på gymmet, det funkar ju inte att käka pizza varje lunch". "Hur kan han gå i sådana kläder"?

Människor med låg självkänsla försvarar sig själva när de klankar ner på andra. Det är alltid enkelt att hitta fel på utseendet hos andra. Människan är ett flock djur och vi gillar inte att vara utanför gruppen. Vi vågar inte ha egna åsikter som kanske gruppen inte håller med om. Det är alltid lättare att ha fel tillsammans än att vara ensam om att ha fel.

Hur ofta hör man inte unga tjejer prata om utseende? Det handlar om att vara snygg och smal och hänga med de ”tuffaste” killarna. Men bara de killar som är tuffa och ser bra ut förstås. Ska man lyckas bli den tuffaste bruden i gänget gäller det att ha "rätt kille" och umgänge. Vi lägger mer energi på att passa in i flocken än på att verkligen må bra. Vi kan lägga flera timmar på gymmet varje dag för att se bra ut men ägnar inte ens några sekunder på att träna insidan av våra kroppar. Kommer det alltid att vara så? När ska vi våga vara oss själva, i alla lägen? Att våga säga nej till elaka handlingar och att våga ha "fel" alldeles själva? Måste vi passa in i den måttstock som media målar upp som idealbild, duger vi inte annars? Behöver vi tycka illa om människor som inte delar våra åsikter? Är det inte en härlig krydda i vardagen att vi faktiskt är olika?

Det är absolut inte något fel att äta nyttig mat och att träna på gym för att må bra. Men varför lägger vi generellt sett så lite tid på att träna upp vårt inre och att stärka självkänslan? Jag har varit både träningsberoende och trådsmal men inget av det gjorde mig lycklig. Att däremot vakna varje morgon och veta att det blir en bra dag oavsett vad slumpen erbjuder, det är underbart! Att inte böja sig ner för regnet utan istället njuta av att håret blir blött och kläderna likaså. Jag har ju varit med om det tidigare och vilken härlig känsla det är att komma in i värmen när man varit kall. Om någon ser mig när jag ser ut som en blöt hund har absolut ingen betydelse längre, men för något år sedan hade jag gömt mig om sminket rann och håret var dyngsurt. Nu är det en härlig känsla att veta att jag inte behöver smink för att vara vacker och att nästan allt som händer innebär en möjlighet eller ett mentalt träningstillfälle. För två år sedan hade det varit otänkbart.

Min rekommendation är att man inte tränar mer på gymmet än den tid man lägger på att träna upp självkänslan. Se till att det är balans mellan både in- och utsidan. Jag brukar tänka på ett ord som inte finns och jag har kallat det "mentafys-balans". Försök inte dölja ett svagt inre med en vältränad kropp, du kommer ändå aldrig att lyckas.

Även om många tror att man får bättre självkänsla genom att hänga på sig attribut av olika slag är det precis tvärtom. Det är den inre tryggheten som måste tränas upp först. Genom att först träna upp din självkänsla så klarar du att avgöra för vems skull du förändrar ditt utseende. Är det för att imponera på andra eller dig själv?

När jag hade gått ner till 37 kilo fick jag en kick, en obeskrivlig känsla. Jag var så glad över att jag var smal. Min största dröm hade gått i uppfyllelse. Eftersom inte många var smalare än mig, kände jag mig till en början som en riktig vinnare. Jag hade besegrat fettman. Uppnått TV-bilden av en ideal kropp. Ingen kunde fälla kommentarer som "mullig" när jag lämnade gruppen. Jag kunde köpa jeans i vilken affär som helst, inga satt tajt. Själv trodde jag att det var min självkänsla som stärktes. Jag tänkte på min kropp dygnet runt, allt var perfekt, ända tills jag såg någon som var smalare än jag...

Det visade sig att detta var helt bakvänt. Så fort jag gick upp lite i vikt bröt jag ihop. Jag kunde inte hantera vikt uppgången utan kände mig misslyckad. Jag började läsa allt fler böcker om självkänsla och kom i kontakt med Mia Törnblom och Anna Hansson på MT-gruppen. Jag fick lära mig vad verklig lycka är och det sitter inte på utsidan, det kan jag lova.

Det är min förhoppning att jag kan förmedla mina egna upplevelser till andra för det är en riktigt häftig känsla att njuta av att vara just den man är!